Got nothing on my hands but time

Jag har blivit näst intill besatt av tanken på äventyr. Jag kan inte sluta, det är visserligen ingen ny sysselsättning men det har på senaste trappats upp. Jag lägger bra mycket viktigare saker på hyllan dagligen för att istället komma på ett nytt äventyr. Omsorgsfullt beskriver jag sedan dessa "äventyr" i långa sms som jag skickar iväg till noggrant utvalda personer. Personer utvalda beroende på hur bra jag tror de kommer/kan svara på mina förslag. Det finns nämligen flera sätt att svara "bra". Först och främst måste de gå igång på idén, de måste tilltalas och förstå känslan av vad jag precis beskrivit, annars funkar det inte. Men minst lika viktigt är hur de sedan väljer att besvara det hela. Det finns två riktigt bra svar. Helst av allt ser jag att svaret kommer i form av en fortsättning på samma äventyr som jag just skickat, som en förlängning. Men jag uppskattar även då det kommer i form av nya äventyr. Har äventyret dessutom kompletterats med en bild eller en låt är lyckan total.

Den här typen av tidsfördriv roar mig väldigt mycket. Äventyren hamnar i samma kategori som att komma på liknelser och att tala i metaforer.

Det är viktigt att välja vilka personer man gör vad med, om det skall få full effekt vill säga.

Min fina vän Erischa är en utmärkt metaforpartner, samtalen pågår en evighet och är antagligen utåt sett helt obegripliga, vilket naturligtvis ökar charmen avsevärt. Kanske är det för att vi inte riktigt kan fånga känslan om vi pratar rätt av, eller så kanske vi helt enkelt bara roas av hur långt vi kan dra det, låångt.

Calle är även hon riktigt skarp då det kommer till den här typen av samtal. För ett tag sedan började hon och jag prata om hur en person kunde vara en stad. Jag minns inte riktigt hur det började, men det var en av alla sena kvällar i Malmö, där vi bodde då. Det slutade i vilket fall med att jag blev Istanbul och hon Florens. Den killen jag då var intresserad av blev Köpenhamn och så vidare. Vi slog fast att kontraster var ett vinnande koncept men var även eniga om att man inte kunde utse sin egen stad. Naturligtvis läser olika personer in olika saker i olika platser, men hittar man rätt blir det oslagbart.   

Idag vill jag vara...

så där lojt dramatisk som Dusty är..

Kittlande

Jag hoppade från den här bron för ganska exakt ett år sedan... Bloukrans Bridge, 216 meter över marken eller över floden om man skall vara petig. Anledningen till att jag tar upp det nu är att jag precis gått igenom alla mina bilder från Sydafrika för att framkalla och äntligen, för första gången sen högstadiet, skall göra ett album. I vilket fall... jag kom över bilden och ärligt talat, så vänder det sig i magen på mig bara jag tittar på den. Jag är väldigt stolt över att jag hoppade, det erkänner jag.

Det var kanske den absolut bästa och värsta känslan jag någonsin upplevt, så kittlande härligt, underbart, fantastiskt men samtidigt så fruktansvärt vidrigt. Jag ville inte göra det, jag får svindel väldigt lätt, men jag hade målat in mig i ett hörn. Vi gav vår vän hoppet i tjogofemårspresent... tydligen var dealen att vi allihop skulle hoppa, viket alla tydligen var klara över, men inte jag. Det är den typen av bilder, av mig själv som modig och äventyrlig, som jag har svårt att släppa... Jag vill leva ett liv som har inslag av spänning och äventyr. Inte nödvändigtvis den typen av äventyr, för ärligt talat är det lite väl magstarkt.. men ändå.

New Kids On The Block - Instant Reward

Modiga handlingar bör belönas omedelbart - instant reward. Det borde in princip funka som en naturlag. Tar man mod till sig och agerar utanför sin trygghetszon borde det alltså direkt visa sig att den typen av handlingar lönar sig. Jag tycker inte riktigt att det funkar så, det verkar inte som att han där uppe, eller vem det nu är som håller i klubban, har hört talas om instant reward.

Men för att komma till sak... modig är min vän som precis begett sig till Gällivare för att tillsammans med sin vän genomföra ett kulturprojekt som man kan följa här. Idag var deras första riktiga dag i staden. Så nu tar jag helt enkelt över rodret - klubban, och utdelar instant reward till Er, Linn och Sofi.

Herre gud... skall man behöva göra allt själv nu för tiden??

Slänger in en blomsteräng när jag ändå är igång, till dig älskade lusen!
  

Längta Sakna Minnas Glädjas

Det kommer över mig ibland.. känslan av att jag blivit av med något, ett sammanhang, en plats, en person, en känsla. Ventilerade känslan med Calle här om dagen. Jag frågade vilka platser hon lämnat kvar en bit av sig själv på? Hon funderade en stund och sen sa hon INGA. Hon sa att platserna och upplevelserna nog höll på att forma henne till den hon är, den hon vill vara. Jag funderade på det ett tag. Jag har nämligen själv känslan av att jag lämnat kvar bitar av mig själv på flera ställen. Dessutom klandrar jag någon eller något för dessa förluster. Jag vet att det är orimligt men jag tycker på något sätt att omständigheter har tvingat mig att lämna dessa platser och att det därmed inte varit mitt eget val. Jag tycker att det är svårt att överge den identitet jag kopplar till platserna och den person föreställer mig att jag var då, det är lite för smärtsamt att släppa vissa bilder. 

Cape St Francis * Bettys Baai * Signal Hill * Boulders Beach

Hem till Göteborg över helgen och en snabb tur till barndomen

Önskemiddag: Räkor och Kräftor

Farfar fyllde 92 år.

Ser inte riktigt ut som på bilden längre...

Men piano, det är han fortfarande en j*vel på

Sigge var hundvakt.

Jag kunde som vanligt inte hålla mig utan gav mig på fotoalbumen...

I sommar sticker samma gäng som ovan (+ Marie) till Italien och vandrar.

Fint med barndomsvänner eller "kusiner" som vi säger till dem som frågar.

Vet inte riktigt hur det började men vi säger helt enkelt alltid så, har dock

satt oss i knepiga situationer när "släktskapet" ifrågasätts.

- Jaha, så era pappor är bröder?

- Nej.....

- Nähä... era mammor är systrar?

- Nej..............

- Nähä.. ok..?

Så fortsätter det till man uteslutit alla möjligheter.. ni fattar.

Vi är alltså egentligen inte alls släkt men vi säger det,

det känns ju som att vi är det, finns inte egentligen någon vits med den

lilla vita lögnen men vi forsätter ändå. Kusiner alltså, punkt.

Ignorerar texten, peppas av känslan!

Senaste tiden

    Vaknar nu allt oftare av att solens strålar, välkommen vår!

    Livet som kombo är inte så dumt...

Nya tulpaner varje vecka... lyx!

    Vi gick upp med uppsatsen och Johanna fyllde trettio! 

    Dubbelanledning att fira med rökta räkor på Rebell i Malmö.

    Underbar helg i Halmstad hos Linn. Maria kom från Göteborg.

    Fantastisk frukostbuffe. Hemlagad pizza. Walk The Line.

    Idag fick jag ytterligare bevis... våren är här!