Jag minns också väldigt väl mina tankar från när jag skrev mitt sista inlägg. Jag avskyr känslan av att göra stora planer - berätta om dom - för att senare tvingas inse och erkänna att dem inte blev av. Den känslan hade jag då. Jag hade blivit stukad och tappat farten, det fanns många anledningar till det. Men nu kan jag berätta hur det blev istället, för nu har det ju redan hänt.
Det blev inte som jag hoppats och skrivit om, en fri Italienturné med livet som mål och insats. Men det blev Italien och det blev på många sätt fantastiskt. Jag åkte, efter två misslyckade uppkörningar, i slutet av hösten till fantastiska Bormio, en alpby i norra Italien. Där stannade jag drygt sex månader och grät sedan floder när i maj lämnade fantastiska människor men också den älskade dalen. KÄRLEK, ÄVENTYR OCH MAT sammanfattar ganska bra min tid i Italien, klyschigt nog. Om man, som jag totalt hänförs av natur, så tycker jag att man nån gång skall få bo i alperna. I en dal omgedd av stolta berg, andas hög luft, äta bra råvaror och få tid. Då mår i vilket fall jag som bäst. Det finns så klart många fler nyanser och vissa jobbiga minnen från den tiden, men det kan faktiskt få passera.
I skrivande stunde ligger jag och återhämtar mig från en överdjävlig inluensa som har härjat min kropp i snart en vecka. I min mycket obekväma säng, i vår inte särskillt mysiga lägenhet i Kapstaden. Ja, för saker föll sig så att jag fick återvända hit igen.
Nästan tre år senare är allt detsamma, men inget är som förut, det är märkligt med platser. Kanske skriver jag om det en annan gång, vi får se.
Är man däremot svag för sporadiska uppdateringar om längtan efter jord, grönska och lerkrukor så kan man titta in här
